Endometrios – en smärtsam sjukdom som orsakar stort lidande hos miljontals kvinnor
190 miljoner kvinnor över hela världen lever med endometrios, en kronisk, inflammatorisk och östrogenberoende sjukdom. Sjukdomen orsakas av att vävnad som liknar livmoderslemhinna etablerar sig utanför livmoderhålan och bildar så kallade endometrioshärdar.
Endometrios drabbar tio procent av alla kvinnor i fertil ålder och debuterar oftast i eller strax efter tonåren – viktiga år med stor inverkan på resten av livet. Sjukdomen kan därmed få långsiktiga konsekvenser för utbildningsresultat, karriär, inkomst, familjebildning och sociala kontakter. Den genomsnittliga tiden från första besök hos läkare till korrekt diagnos är mellan 4 och 11 år. Mörkertalet misstänks vara stort, och många patienter förblir därmed odiagnostiserade.
Känneteckande för sjukdomen är de endometrioshärdar som bildas framför allt i bukhålan och på de organ som finns där. Sjukdomen orsakar lokal inflammation och besvärliga sammanväxningar, vilket ger upphov till mycket svår smärta som med tiden kan bli kronisk. Smärtan beskrivs ofta som djupt molande, skärande och krampliknande. Patienter med endometrios lider dessutom ofta av kraftiga menstruationsblödningar samt smärta vid tarmtömning, urinering och samlag. Det finns en tydlig koppling mellan endometrios och nedsatt fertilitet, och endometrioshärdar upptäcks hos upp till 50% av kvinnor som söker behandling för infertilitet. Endometrios har en betydande påverkan på livskvaliteten och leder inte sällan till depression och psykisk ohälsa.
Dagens behandlingar har betydande tillkortakommanden
Dagens läkemedelsbehandling mot endometrios består i huvudsak av smärtlindring, hormonbaserade preventivmedel (till exempel p-piller), samt andra starkare hormonpåverkande läkemedel.
Endometrioshärdarna behöver östrogen för att växa. De hormonpåverkande läkemedlen slår i olika hög grad ut östrogenproduktionen och kan därför mildra symptomen vid endometrios. Att påverka de normala kvinnliga hormonnivåerna leder dock ofta till biverkningar, bland annat i form av blodvallningar och nedsatt sinnesstämning. De starkare preparaten leder även till minskad bentäthet, vilket kan leda till ökad risk för benskörhet.
Utöver de hormonbaserade behandlingarna används olika smärtlindrande läkemedel. De vanligaste är NSAID-preparat (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), vilka dock är förknippade med välkända biverkningar och endast bör användas under kortare perioder. Ibland används opioider för att dämpa smärtan, men detta är en läkemedelsklass med hög risk för biverkningar och missbruksproblematik. Även tricykliska antidepressiva läkemedel, antiepileptika och andra typer av läkemedel prövas ibland som tilläggsbehandling.
Som alternativ till läkemedelsbehandling förekommer det att endometrioshärdar eller hela organ avlägsnas kirurgiskt, men återfallsfrekvensen är hög och många patienter tvingas till nya ingrepp inom loppet av några få år.
Enzymet mPGES-1 spelar en nyckelroll i utvecklingen av endometrios
Eftersom de behandlingsprinciper som används idag inte alltid ger tillräckligt goda resultat och ofta leder till oönskade bieffekter, har stora vetenskapliga ansträngningar gjorts för att hitta nya, mer specifika läkemedelsmål. Enzymet mPGES-1 (mikrosomalt prostaglandin E syntas-1) är en nyckelaktör i den komplexa arakidonsyrakaskaden, genom vilken många både fysiologiska och sjukdomsframkallande processer regleras. Via mPGES-1 bildas prostaglandin E2 (PGE2) som är både inflammations- och smärtdrivande. Det är väl belagt att endometrioshärdar innehåller stora mängder mPGES-1, vilket i sin tur leder till höga nivåer av PGE2 i bukhålan hos dessa patienter. I prekliniska sjukdomsmodeller har man sett att både endometrioshärdarna i bukhålan och smärtan reduceras när man blockerar mPGES-1. Genom att blockera mPGES-1 kan man alltså bryta den negativa spiralen där endometrioshärdarna producerar PGE2 och därmed bidrar till att upprätthålla sjukdomen.
Trots den nyckelroll som mPGES-1 spelar i sjukdomsprocessen vid endometrios saknar sjukvården fortfarande tillgång till läkemedel som specifikt hämmar detta enzym. Det finns läkemedel som utövar sin verkan högre upp i arakidonsyrakaskaden, men detta innebär att de inte endast hämmar mPGES-1 utan även påverkar produktionen av ett stort antal andra signalsubstanser som är viktiga för många av kroppens normala funktioner.
Fördjupande information
